Grundtext

Nominativen står med eftertryck eller kontrast: οὐχ ὅτι ἡμεῖς ἠγαπήκαμεν τὸν θεόν, ἀλλ’ ὅτι αὐτὸς ἠγάπησεν ἡμᾶς ’inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss’ (1 Joh 4:10). Vilka som ingår framgår av sammanhanget: i Mark 10:28, Ἰδοὺ ἡμεῖς ἀφήκαμεν πάντα ’se, vi har lämnat allt’, talar Petrus för lärjungarna, och Jesus, som han talar till, ingår inte; i Joh 4:22 står ’vi’, judarna, mot ’ni’, samaritierna; i 1 Joh 1:8 omfattar ’vi’ både författaren och läsarna. Hos Paulus kan pluralen syfta på honom och hans medarbetare, men ibland nästan på honom ensam: i 1 Thess 2:18 preciseras ’vi’ med ἐγὼ μὲν Παῦλος ’jag, Paulus’. I 2 Kor återger NT 81 och Bibel 2000 pluralen med singular (’jag’, ’mig’, ’min’) i drygt femtio verser (bland andra 2 Kor 2:14; 3:2–6; 4:7–17; 7:2–14; 10:2–15), där 1917, Folkbibeln och NT 2026 behåller pluralen. Ett exempel är συνέκδημος ἡμῶν: ”min följeslagare” (NT 81, Bibel 2000, 2 Kor 8:19) och ”vår följeslagare” (1917, NT 2026, 2 Kor 8:19). NT 81 motiverar valet i en not: Paulus växlar i brevet mellan ’jag’ och ’vi’ när han talar om sig själv, ett vanligt bruk i antika brev, och därför står ’jag’ där sammanhanget visar att han menar sig själv. I Apostlagärningarna går berättelsen i några avsnitt över till ’vi’ (Apg 16:10–17; 20:5–15; 21:1–18; 27:1–28:16), och om berättaren själv var med eller bygger på någon annans reseberättelse bedöms olika. Genitiven står i stället för ett possessivt pronomen: ὑπὲρ τῶν ἁμαρτιῶν ἡμῶν ’för våra synder’ (1 Kor 15:3), ὁ κύριος ἡμῶν Ἰησοῦς ’vår Herre Jesus’ (1 Thess 3:11). Partitiv genitiv blir ’av oss’: ἕκαστος ἡμῶν ’var och en av oss’ (Rom 14:12). Ibland gör översättningarna genitiven till subjekt: ἡμῶν γὰρ τὸ πολίτευμα ἐν οὐρανοῖς ὑπάρχει (Fil 3:20) blir ”vi har vårt medborgarskap i himlen” (Folkbibeln, NT 2026), och ἡ παράκλησις ἡμῶν (2 Kor 1:5) blir ”får vi också riklig tröst” (NT 81, Bibel 2000). Om τί ἡμῖν καὶ σοί ’vad har vi med dig att göra’ (Mark 1:24; Luk 4:34) se τίς.

Exempel: vi Luk 4:34 · vår Luk 1:78 · jag 2 Kor 8:19