Grundtext

Nominativen står oftast med eftertryck eller kontrast: ὃν ἐγὼ πέμψω ὑμῖν ’som jag ska sända er’ (Joh 15:26), εἴτε οὖν ἐγὼ εἴτε ἐκεῖνοι ’vare sig det är jag eller de’ (1 Kor 15:11), och i bergspredikan ἐγὼ δὲ λέγω ὑμῖν ’men jag säger er’ (Matt 5:22). Den obetonade genitiven står i stället för ett possessivt pronomen: τὸν υἱόν μου ’min son’ (Matt 2:15). Också dativen kan återges med possessiv: Ἐμοὶ ἐκδίκησις ’min är hämnden’ (Rom 12:19). Ibland bygger översättningarna om, så att pronomenet blir subjekt: ἐν ταῖς θλίψεσίν μου (Ef 3:13) blir ”när jag lider” (NT 81, Bibel 2000, Folkbibeln 98), och ἐπιλείψει με γὰρ διηγούμενον ὁ χρόνος (Hebr 11:32) blir ”om jag berättade” (NT 2026). Vem ’jag’ i Rom 7:7–25 står för är omdiskuterat. Med eftertryck står också ἐγώ εἰμι ’det är jag’ (Joh 6:20). I Johannesevangeliet står uttrycket ofta med predikativ, ἐγώ εἰμι τὸ φῶς τοῦ κόσμου ’jag är världens ljus’ (Joh 8:12), men också ensamt (Joh 8:58; 18:5), och hur starkt det då anspelar på Guds namn (2 Mos 3:14; Jes 43:10) bedöms olika. I Joh 18:5 står ”Jag Är” (Folkbibeln) och ”Det är jag” (1917, NT 81, Bibel 2000, NT 2026). Om τί ἐμοὶ καὶ σοί ’vad har jag med dig att göra’ (Joh 2:4; Mark 5:7) se τίς.

Exempel: jag Joh 4:9 · min Matt 2:15